Jag letar efter ord, och allt jag ser är ingenting mermermemermermermeeeer!
Min växt dör, och böckerna bara tittar på. VÅR PLANET! Symboliken blir enorm fan vad den här låten suger. Verkligen jätteobehaglig. Som clockwork orange. Jag ska gå och laga mat. Usch, alkohol är dååligt. Jag tänker inte skriva om alkohol på den här bloggen och det gör jag ändå
Vi var små barn, vilsna som få. Och skogen växte [växer!] in i oss, vi blev omringade! Men vi skulle på skogstur, så vafan, skogen var ju det vi ville ha. Hoppa på svamp, springa bland träd och sånt. Vi hade så roligt, overaller och inga framtänder. Lite som dracula, fast försökte liksom suga ut blodet från pinnar istället. Och solen strålade. Kanske inte egentligen. Det regnade. Eller? Vi fastnade aldrig i detaljer då. Det var liksom inte dem som spelade roll, för det var faktiskt allting som var över oss, inte bara en två tre sak(er).
Allting gick liksom ihop. Det skar till i ansiktet när kvisten smiska till. Gjorde så helvetes ont. Och det var nog vi började se de små sakerna. Helheten brast ihop, och skogen försvann, kvar stod bara massa träd. En gran, en tall, en björk, en till gran. Och det lät inte så jävla bra längre. Vi började svära också. När vi egentligen borde skrubba våra munnar och se till att vi inte avbröt varandra.
Stämningen blev hätsk, och pinnarna var inte tuggleksaker. Men så föll en regndroppe i mitt ansikte. Och ansiktet blev vårt. Skogen kom tillbaka, och vi höll händer med kvistarna och tuggade lite varsamt på barr.
Vi var små barn, vilsna som få. Och skogen växte [växer!] in i oss, vi blev omringade! Men vi skulle på skogstur, så vafan, skogen var ju det vi ville ha. Hoppa på svamp, springa bland träd och sånt. Vi hade så roligt, overaller och inga framtänder. Lite som dracula, fast försökte liksom suga ut blodet från pinnar istället. Och solen strålade. Kanske inte egentligen. Det regnade. Eller? Vi fastnade aldrig i detaljer då. Det var liksom inte dem som spelade roll, för det var faktiskt allting som var över oss, inte bara en två tre sak(er).
Allting gick liksom ihop. Det skar till i ansiktet när kvisten smiska till. Gjorde så helvetes ont. Och det var nog vi började se de små sakerna. Helheten brast ihop, och skogen försvann, kvar stod bara massa träd. En gran, en tall, en björk, en till gran. Och det lät inte så jävla bra längre. Vi började svära också. När vi egentligen borde skrubba våra munnar och se till att vi inte avbröt varandra.
Stämningen blev hätsk, och pinnarna var inte tuggleksaker. Men så föll en regndroppe i mitt ansikte. Och ansiktet blev vårt. Skogen kom tillbaka, och vi höll händer med kvistarna och tuggade lite varsamt på barr.
Kommentarer
Trackback
