Varje gång du pruttar sipprar en del av själen ut

Och inlägget är borta. Jag skrev något som jag kände. Men det försvann. Det är roligt. När jag säger att det bara är du, sambivalens, som läser min blogg, så är det verkligen bara du. Och jag. Och kanske en annan besökare i månaden. Typ. Jag skriver nog mycket för mig själv. För att det känns bra så. Jag ville bara känna den här veckan. Känna starkt. Och det fick jag. Jag kände så starkt förut. Inser jag nu. Sen ville jag inte känna mer. Inget alls liksom. Men så blev det så iallafall. För att jag bad om det. Sådär jättestarkt. Jag trodde nästan jag glömt bort hur det kändes att känna så starkt. Men så blev det kaos. Det är lite lustigt. För när man känner så starkt blir man nästan avtrubbad. Som att man inte känner något alls. Jag har låtit bli att känna så för människor. Jag har valt bort det. Jag hade en idé om att jag kunde leva utan det. Men så verkar det inete som att det är.

Sen var det nog inte bara för människan. Ganska mycket annat som fick mig att känna också. Men ändå. Hon borde inte alls vara inblandad.

Det luktar rökt bäver här hemma. Den här veckan har varit en bergochdalbana. Jag misslyckades med att öppna skorstenen igår. Så går det när jag lämnas ensam hemma nykter. Så nu lever jag i en rökt bävers mage.