Varje gång du pruttar sipprar en del av själen ut

Problemet med klyschor är att de är för sanna. Vad ska jag med värdighet, när jag kan ha det bra? t.ex. Det låter klyschigt. Men så är det sant ändå. Jag vet att jag borde skriva oftare. Men det kommer inte lika mycket ut när jag ska må bra. Lite konstigt egentligen. Jag började läsa en bok jag tog en paus i och nu är jag helt förhäxad. Den är tusen sidor lång. Så jag kommer sitta kvar i den ett tag.

Jag tror att bloggen förlorade sitt liv lite för ett tag sen. För här kan jag skriva saker som ingen förstår och inget betyder, bara för mig, men inte längre. Jag är rädd att man ska börja tänka. Men, samtidigt. Ändå. Hursomhelst. Tänka skulle man väl göra förut. Men poängen var kanske att jag inte behövde stå för något här. Lite som att skriva på en flashbacktråd. Om jag nu någonsin skulle få för mig att göra det.