Varje gång du pruttar sipprar en del av själen ut

Jag kan simma igenom allas drömmar

Var är horisonten? Står jag i horisonten? Var ligger den?

I era drömmar vill jag inte stå på horisonten jag vill ju vara i era armar

Växa ihop, inte stå och vinka. Vi kan titta på varandra och vinka [hejhejhej] men jag vill inte vinka från min horisont. Ska vi kramas istället? NEJNEJNEJNEJ inte för mycket kroppskontakt tänk om jag skulle sluta andas helt plötsligt. Tänk om jag skulle hålla för hårt, inte hålla rätt. Då kanske det bara skulle bli stelt. Stela kramar är hemska. Men vinkningar är hemskt stela.

Så vad har vi kvar? Horisonten vill jag inte ha, men står jag för nära kommer det kanske bli jobbigt. Då kommer vi konfronteras med våra olikheter. Alla varelser. Vi är så rädda för varandra. Ingen vill röra vid det främmande. Alla ni främlingar, ni vill heller inte ha mig i horisonten för där kommer ni se mig ändå. Då måste vi vinka. INGEN AV OSS VILL VINKA. Så istället för att vinka ser vi ner i marken. Kanske skriker vi på varandra. Varför kan inte alla människor älska varandra? Varför är det så mycket hat? Varför kan inte jag gå fram och krama någon? Bara sådär? Jag vill slå sönder allt i mitt huvud. Jag vill slå sönder polisens huvud när hen automatiskt kollar leg på Muhammed och inte på Gustav, för Gustav är blond. GUSTAV ÄR SVENSK. GUSTAV ÄR DANSK. Det står i vår lag att alla är lika inför lagen. Kanske är alla kvinnor lika inför lagen. Alla Muhammed. Alla Gustav. Alla vita, blonda och blåögda. Alla män. Alla som bor i hus. Alla som bor i Edsviken. Alla som bor på malmvägen. Men alla människor är inte lika inför lagen.

Alla människor är inte lika inför lagen förrän vi är lika inför varandra. Då måste vi våga vinka till varandra. Vi måste plocka upp alla som är på andra sidan horisontlinjen.

Önskar att jag kunde simma genom mina barriärer och plocka upp alla bortom horisonten.